Är Israel en demokrati

Ilan Pappe har ett inlägg ”No Israel Is Not a Democracy”. Han återger ett urval från sin bok ”Ten Myths About Israel”, Verso Books.

Jag har översatt och sammanfattat i detta inlägg

Nej Israel är inte en demokrati.

I många israelers och deras anhängare är Israel en godartad demokratisk stat, som söker fred med sina grannar och garanterar jämlikhet för alla medborgare. Men Israel är ingen demokrati. Staten styrde från början en femtedel av sina medborgare med militära regler som baserades på sträng tvångsreglering hämtad från det Brittiska Mandatet, och som förnekade palestiniernas grundläggande mänskliga och civila rättigheter.

Israel för 1967 var inte en demokrati.

Lokala militärguvernörer var från början de absoluta härskarna och de kunde utforma särskilda lagar för palestinierna, förstöra deras hus och försörjning och fängsla dem, när de ville. I slutet av 1950-talet uppstod judisk opposition mot dessa missförhållanden, vilket i slutänden lättade på trycket för de palestinska medborgarna.

Redan under de två första åren av den israeliska staten när palestinierna drevs in i ghetton, som Haifas palestinska samhälle som bodde på Carmel Montain, eller de som utvisades från de städer de bott i årtionden, exempel Safad, ett annat exempel är Isud, där hela befolkningen utvisades till Gazaremsan. På landsbygden var det ännu värre. De olika Kibbutz-rörelserna ville komma åt palestinska byar på bördig jord.

Lång tid efter att kriget 1948 slutat lurades byborna i Ghabsiyyeh, Iqrit, Birim, Qaidra, Zaytun och många att lämna sina hem under en period av två veckor. Militären hävdade att de behövde landet för träning. När byborna kom tillbaka fann de att deras byar blivit utplånade eller överlämnats till någon annan.

Den militära terrorn exemplifieras av massakern vid Kafr Oasim 1956. Fyrtionio palestinier dödades av militären när de kom åter till byn från arbete på fälten. Myndigheterna hävdade att de kommit hem efter att ett utegångsförbud trätt i kraft.

Undertryckande av minoriteter i Israel är inte demokratiskt

Graden av tolerans mot minoriteter är betydelsefull för en demokrati, men Israel har stiftat flera lagar som allvarligt begränsar minoriteters möjligheter. Det gäller lagar om markägande, lagar som reglerar medborgarskap och lagen om återvändande. Den sistnämnde ger automatiskt medborgarskap till alla judar i världen, varhelst hen föddes. Det är en odemokratisk lag eftersom den åtföljdes av en total avvisning av den palestinska rätten till återvändo, vilken erkänts internationellt av FN:s generalförsamlings resolution 194 år 1948. Att förneka människor rätten att återvända till sitt hemland och samtidigt erbjuda denna rätt till andra som inte har någon koppling till landet är odemokratisk i högsta grad.

Förrbudet att göra militärtjänst är en annan orättvis behandling av palestinier. Om du är palestinsk medborgare och inte tjänat i armén, är dina rättigheter till statligt stöd som arbetare, student, förälder eller som del av ett par allvarligt begränsade. Detta påverkar särskilt bostäder och sysselsättning – där 70 procent av hela israeliska industrin anses vara säkerhetskänslig och därför stängd för dessa medborgare som ett ställe att hitta arbete.

År 1954 gav regeringen plötsligt tillstånd för palestinier att göra militärtjänst, eftersom de utgick från att ingen skulle ställa upp. Men hej vad de bedrog sig. De som kallats kom alla ivriga till rekryteringsbyrån. Senare förklarades detta med att ungdomarna levde i stress på landsbygden och önskade lite action och äventyr. Trots denna villighet fortsatte försvarsdepartementet hävda palestiniernas ovillighet till militärtjänstgöring. Men det är oundvikligt att palestinierna så småningom vände sig emot den israeliska armen, som decennium efter decennium blivit deras eviga förtryckaren

Försvarsministeriets underliggande antagande är också att palestinierna är potentiella fiender, som de inte kan lita på. Problemet med detta argument är att i alla större krig mellan Israel och den arabiska världen uppträdde inte den palestinska minoriteten som förväntat. De bildade inte en femte kolonn eller stod upp mot regimen.

Ännu i dag ses palestinierna som ett demografiskt problem som måste lösas.

Krossande av Palestinskt motstånd är inte demokratiskt.

Under ockupationen har bosättarna tillåtits bilda medborgargarden och trakassera människor och förstöra deras egendom. De har under detta århundrade dagligen trakasserat palestinierna, utrotat deras träd, förstört deras skörd/produktion,skjutit slumpmässigt mot deras hem och fordon. Sedan år 2000 har minst ett hundra sådana attacker rapporterats per månad. I Hebron har de femhundra bosättarna varit ännu våldsammare.

Från början av ockupationen fick palestinierna två alternativ. Acceptera inlåsning permanent i mega–fängelse under mycket lång tid eller utsättas för regionens starkaste armén i Mellanöstern.

När palestinierna vägrade som de gjorde 1987, 2000, 2006, 2012, 2012, 2014, 2016 bombades byar och städer som om de var militära baser och den obeväpnade civilbefolkningen sköts som om de var stridande soldater.

Nu vet vi verkligen att icke-motstånd inte kommer att minska förtrycket. Arresteringar utan rättegång, som så många erfarit genom åren, demolering av tusentals hus, dödande och skadande av oskyldiga, dränering av vattenbrunnar. Mängder av vittnesberättelser om en av de hårdaste regimer i vår tid finns.

Amnesty International dokumenterar årligen på ett mycket omfattande sätt ockupationens natur. Följande kommer från deras 2015-rapport:

  • På Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, har de israeliska styrkorna begått olagliga mord på palestinska civila, inklusive barn, och arresterat tusentals palestinier som protesterade mot eller på annat sätt motsatte sig Israels fortsatta militära ockupation, och höll hundratals i administrativt fängelse. Tortyr och annan misshandel förblev vanliga och begicks med straffrihet.
  • Myndigheterna har fortsatt främja olagliga bosättningar på Västbanken och allvarligt begränsat palestiniernas rörelsefrihet, vilket ytterligare skärp restriktionerna mitt i en eskalering av våld från oktober, som inkluderade attacker mot israeliska civila av palestinier och israeliska styrkor har genomfört utomrättsliga avrättningar. Israeliska nybyggare på Västbanken attackerade palestinier och deras egendom med virtuell straffrihet. Gazaremsan förblev under en israelisk militärblockad med kollektiva bestraffningar av sina invånare. Myndigheterna har fortsatt riva palestinska hem på Västbanken och inuti Israel, särskilt i beduinbyar i Negev / Naqab-regionen, med tvångsavvisning av sina invånare.

Cirka femton tusen palestinier har ”olagligt” dödats av Israel sedan 1967, varav två tusen barn.

Ilan Pappe is an Israeli historian and socialist activist. He is a professor with the College of Social Sciences and International Studies at the University of Exeter, director of the university’s European Centre for Palestine Studies, and co-director of the Exeter Centre for Ethno-Political Studies. Most recently, he is the author of Ten Myths About Israel

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.