Israel har ett hemligt försvarsdepartement (Defense Ministry department) som har till uppgift att låta Nakba-arkiv försvinna. Länk
Den 5 juli 2019 publicerade israeliska tidningen Haaretz en rapport av Hagar Shezaf: ”Begravning av Nakba: Hur Israel systematiskt döljer bevis för 1948 års utvisning av araber” till artikeln
Nominellt handlade det om att söka efter känslig information om Israels hemliga kärnvapenprogram. Men står klart att avdelningen har behandlat information om den etniska rensningen av Palestina från 1948 (och även senare) som ett strategiskt hot. Redan avklassificerade arkiv som redan öppet citerats ifrån, har rensats bort.
Det finns ett särskilt dokument från 30 juni 1948 sammanställt av Israels militära underrättelsetjänst ”The Emigration of the Arabs of Palestine” som rensats bort. Det listar skälen till palestiniernas flykt. 11 skäl listas i betydelse ordning.
Dokumentet följ denna länk: https://www.akevot.org.il/wp-content/uploads/2019/07/1948ISReport-Eng.pdf. Migration of Eretz Yisrael Arabs between December 1, 1947 and June 1, 1948
(29 nov 1947 röstades delningen av Palestina igenom i FN. 15 maj 1948 erkändes staten Israel.)
Sammanfattningsvis kan sägas att inverkan av judisk militära aktioner var avgörande för att 70% av palestinierna lämnade. Dokumentet bekräftar att palestinierna mestadels flydde av direkt reell rädsla och på grund av direkta fientligheter. Dokumentet visar att det handlade om etnisk rensning vilket Ilan Pappe visat i en seminariebok från 2006 ”The Ethnic Cleansing of Palestine”.
Dokumentet är omfattande. I mitten (30 juni 1948) av när Nakba pågick beskriver den mycket detaljerat avfolkning av 219 byar och fyra städer, 239 000 palestinier. Den etniska rensningen på gick för fullt och inom ett halvår skulle över 500 byar och städer samt omkring 750 000 palestinier drivits iväg.
Dokumentet är på 29 sidor och är ytterst detaljerat. Den listar antalet boende i varje ort ”under normala tider” mycket exakt och listar sedan orsaken till avfolkningen.
Det är fler dokument som försvunnit. Historiker israelisk Tamar Novick fann 1948 dokument ”Safsaf [former Palestinian village near Safed] – 52 men were caught, tied them to one another, dug a pit and shot them. 10 were still twitching. Women came, begged for mercy. Found bodies of 6 elderly men. There were 61 bodies. 3 cases of rape, one east of from Safed, girl of 14, 4 men shot and killed. From one they cut off his fingers with a knife to take the ring.”
Det beskrev också andra massaker, plundring och abuse. Detta dokument har försvunnit.
1956 verifierade geologist Avraham Parnes om 1956 års fördrivning av beduiner.
Haaretz har en utskrift av en intervju med Maj. General Elad Peled Yizhak Rabin Center år 2000 av historikern Boaz Lev Tov:
Hur en palestinsk by i övre Gallileen anfölls för att skrämma alla araber. Haganah når varenda plats, ni är inte immuna. I centrum av den arabiska byn sprängde min pluton 20 hem med folk sovande där.
2014 förmåddes Harry S Truman Research Institute vid Jerusalems hebreiska universitet dölja för Israel oförmånliga dokument under den arabiska fördrivningen.
Försvinnandet av redan öppna arkiv källor är del i ett större sekretessmönster. Israels ”hemliga dokument försvinnande avdelning” är ett försök att historiker inte kommer att ha tillgång till fakta om Nakba. Därigenom blir allt en diskussion om ”berättelser”.
Israel vet exakt att det handlade om tvångsutvisning och terror som spreds genom palestinska samhällen. De försöker dölja de dokument som visar detta.
Förnekelsen syftar till att avvärja ansvaret för den etniska rensningen och därmed kunna neka ansvaret för att flyktingarnas återvändande. Fördrivningen var nödvändig för att sionismens behov av ”demografisk balans” i en judisk demokratisk stat. Att behålla ”balans” och förneka flyktingars återvändande är ett centralt sionistisk mål och har varit det från Israels början.
Det finns en inneboende moralisk osäkerhet som beror på kunskapen om att det sionistiska projektet baseras på fördrivandet av de andra. Inom sionismen finns kunskap om att säkerhet inte kan uppnås om missnöjet med den (pågående) etniska rensningen inte åtgärdas. I stället för att möta det föredrar Israel att förneka det i hopp om att det kommer att försvinna. Men det kommer det inte.