Vad är sionism?
Jag har sedan tidigt femtiotal följt utvecklingen i Palestina av och till. Nu har jag hittat en sionistisk sida om Sionismen som jag i kort sammandrag visar här. Den kursiverade texten är inte den text man hittar i den artikel jag redovisar utan det jag självkommenterar eller lägger till. I andra inlägg ska jag redovisa andras uppfattning om sionism.
Bakrund <1887
Sionismen är en judisk nationalistisk rörelse (eller kanske man kan säga ideologi. Tankar och åsikter kopplat till den tidiga judiska tillvaron i Palestina). Själva namnet härleds från en kulle i Jerusalem kallad Sion. Den utvecklades efterhand under påverkan från sociala och kulturella rörelser i Europa, såsom socialism, nationalism och kolonialism. Sionism är inte en monolitisk rörelse. Det finns socialistiska, religiösa, extrema nationalister och kulturella sionister.
Sionism går tillbaka till år 135 då judarna revolterade mot det romerska imperiet och den största delen av befolkningen fördrevs. De levde därefter i ”diasporan” till år 1948. De har från början hållit både andlig och reell kontakt med Jerusalem. I diasporan blev religionen medel för att bevara judisk kultur och judiska band till det gamla landet.
Efter de kristna korstågen år 1 000 beräknas det ha varit omkring 100 000 judar kvar. Från tid till annan kom mindre grupper judar till Palestina, men det fanns aldrig något krav på att skapa en stat. Vid mitten av 1800-talet levde ca 17 000 judar i Palestina, främst genom välgörenhets donationer.
Den moderna sionismen innebar att man avlägsnade sig från de religiösa anspråken. Judarna var ett folk utan land och skulle förbli politiskt kraftlösa så länge de inte hade ett nationellt hem. Populära idéer som kolonialism, socialism, utopism och inte minst nationalism fick fäste. Anti-semitism ansågs vara oundviklig, så länga judarna var gäster i andra länder.
I början av 1870-talet kom de första judarna till Palestina med anspråk på att förvandla det till ett hem för judar (The First Aliya). 1881 inledes förnyelse av det hebreiska språket. Man började köpa upp land och etablera bosättningar.
Den första sionistiska kongressen 1887
1896 publicerade Theodor Herzl en skrift ”Judestaten”, som ledde till konkreta sionistiska planer på en stat i Palestina. Den ledde också till den första sionistiska kongressen i augusti 1897. (Därvid grundades Sionistiska Organisationen, som fungerade som paraply-organisation åt den sionistiska rörelsen. Idag har Sionistiska Världsorganisationen sitt säte i Jerusalem. Runt om i världen inom den judiska diasporan så finns lokala Federationer. Sionistiska Federationen i Sverige har sitt säte i Stockholm (sv.wikipedia.org. )
Diplomatiska aktiviteter ansågs vara ett mycket effektivt medels för att uppnå sionistiska mål.
Socialistiska judar skapade kibbutzen Degania 1909, som följdes av fler. De fungerade bra och blev ryggraden i den socialistiska sionismen och gav politiskt och militärt ledarskap. De lämpade sig bra för att gömma vapen från britterna och träna trupper, liksom för att organisera lokala försvar och bevakning av gränser.
Staten Israel 1948
Den politiska socialismen och praktisk bosättning och de sionisternas diplomatiska aktiviteter ledde till Balfour Deklarationen, vilken gav löfte av britterna att gynna ett nationellt hem i Palestina. (Deklarationen var ett yttrande den 2 november 1917 av UK:s utrikesminister A J Balfour. År 1917 var Palestina fortfarande formellt en del av det Osmanska Riket, men blev efter första världskriget ett område som förvaltades av Storbritannien på uppdrag av Nationernas förbund.)
Brittiska Palestinamandatet 1920 – 1948
På uppdrag av Nationernas Förbund förvaltade Storbritannien det forna Osmanska riket Palestinamandatet som idag är Israel, Jordanien och Palestinska territorierna. 1921 bröts Emiratet Transjordanien loss från mandatet.
Storbritannien erövrade området 1917 och började styra mandatet 1920 i enlighet med NF:s stadgar från 10 januari 1920. formellt tilldelades Storbritannien NF-mandatet 24 juli 1922 och trädde i kraft 26 september 1923. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Palestinamandatet
Judar kom i omgångar till Palestinamandatet. År 1929 inrättades Judiska byrån av representanter i FN för världens judar för att skapa ett judiskt nationellt hem i Palestina. Sionistiska välgörare finansierade judarna i Palestina. Araberna fick inte alls samma stöd. 1939 infördes en strängare invandringspolitik till Palestina.
Från början av det brittiska mandatet enades den arabiska oppositionen i organiserat motstånd i form av upplopp. Jabotinsky skrev 1923 att någon överenskommelse med araberna var omöjlig eftersom dessa fruktade att de skulle bli förvisade från det land de älskade. Jabotinsky började bilda försvarsstyrkor. Underjord
1947 tvingades britterna återlämna sitt mandat till FN. En särskild kommitté inrättades, som rekommenderade en två-stats lösning. Den 29 november 1947 röstade FN i resolution 181 för detta förslag.
Nästan så snart FN beslutat om delning av Palestina började araberna attackera judar med dödliga kravaller i Jerusalem och attacker mot judiska transporter. Under striderna och med Jerusalem blockerat erkändes staten Israel 15 maj 1948. Arabiska länder, främst Egypten, Syrien, Jordanien och Irak invaderade nästan omedelbart.
600 – 800 000 palestinska araber flydde eller utvisades från sina hem. Massakrer och etnisk rensning är beklagliga, men de händer ofta som ett resultat av krig. För Palestinas araber bekräftade detta deras rädsla för att sionisterna önskade fördriva dem.
Både anti-sionister och högersionister har hävdat att utvisning av araber 1948 var ett avsiktligt resultat av sionistisk politik och ideologi. Det finns inget avgörande bevis för att överföring eller utvisning blev en del av den sionistiska eller israeliska regeringsplaneringen. I Haifa och några andra platser försökte de sionistiska ledarna övertyga palestinska araber att stanna. Hagganah planen plan Daleth begärde inte massiv fördrivning utan endast tillfällig ockupation av byar som en del av en defensiv strategi..
Vissa hävdar att det var förståeligt att Palestinierna inte skulle acceptera FN:s delningsplan, eftersom resolutionen tog ifrån dem Palestina. Det finns inga bevis att judiska ledare planerade att fördriva araberna eller hotade att göra det. Kriget tvingades på Israel av palestinierna.
Modern sionism
Efter förintelsen menade sionisterna att judarna behövde ett hemland och inte skulle vara skyddade ens under de säkraste förhållandena.
Orsak att sionism ses som rasism är att sionismen skulle vara en kolonialistisk rörelse som förutsätter en rasistisk judisk överlägsenhet, vilket ger dom rätt att fördriva araberna. Men sionistisk ideologi baseras inte på ras eller judisk överhöghet. Den menar att när judar inte har ett nationellt hem, betraktas de som socialt underlägsna och onormala. De tror också att den judiska rätten till landet bygger på gamla historiska länkar och inte på rasistisk överlägsenhet.