Staten Israels skapelse

Palestinas historia och staten Israels bildande.

En genomgång av utvecklingen som ledde till att ett litet stycke land, vars befolkning år 1882 till mindre än 5% var av judisk börd till den helt judiska staten Israels och som utgör tre världsreligioners vagga. I Palestina bodde 500 000 araber, 50 000 kristna och 25 000 judar.

Sedan år 135 efter judarnas revolt mot det romerska imperiet har judar hållit både andlig och reell kontakt med Jerusalem. I början talade de inte om judisk stat i Palestina, vilket dock så småningom förändrades. År 1897 bildas den Sionistiska världsorganisationen, med mål att skapa en judisk stat i Palestina. År 1901 bildades den judiska National-fonden för att handha jordförvärv i Palestina.

Vid det Osmanska riket sönderfall och vid första världskriget 1914 föreslog Storbritannien att araberna skulle stöder dem och förespeglade ett självständigt arabiskt rike. I Damaskus-protokollet 1915 villkorar två syriska nationalistorganisationer arabiskt stöd till Storbritannien om de erkänner oberoende för arabländerna. Men i hemligt avtal Sykes-Picotavtalet 1916 delas dock Arabien upp i områden som skulle kontrolleras av Storbritannien och Frankrike.

Till den sionistiska världsorganisationen ger utrikesminister Balfour i ett brev år 1917 med löfte om upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina. Men självfallet fick detta inte inkräkta på Palestinas icke-judiska befolknings medborgerliga eller religiösa rättigheter.

Kolonialmakterna vinner första världskriget och Storbritannien tar över Irak, Jordanien och Palestina medan Frankrike lägger beslag på Libanon och Syrien.

Vid förhandlingarna vid fredsfördraget i Versaille, signerat 1919 föreslog en undersökningskommission bl a att sionisternas extrema program för Palestina om att slutligen göra Palestina till en judisk stat förändras. Den 4 juli 1918 säger president Wilson. Varje fråga ska avgöras på bas av att lösningen accepteras av det folk som omedelbart berörs av detta och inte av det materiella intresset eller fördelen för en annan nation. Den icke-judiska befolkningen i Palestina, nära nio tiondelar är bestämt emot hela det sionistiska programmet. Versaillekonferensen tog ingen hänsyn till kommissionens och president Wilsons uttalanden.

Den sionistiska rörelsen arbetade på många plan för att realisera det judiska nationalhemmet. Överlägsen teknisk kultur förs in från Europa. Från Europa kom välutbildade judiska invandrare och investeringsvilligt kapital. År 1935 var 72% av industrin i judisk ägo. Den judiska fackföreningsrörelsen Histradrut bildades 1920. Arabiska arbetare förbjöds vara medlemmar och arbeta i sionistägda industrier.

Arabiska protester

Araberna kände sig svikna och missnöjet växte att ingen hänsyn tas till deras perspektiv. År 1929 angreps judiska bosättningar i Jerusalem och Hebron. I april 1936 utbröt en strejk i Jaffa som sprider sig i landet. År 1937 bryter uppror ut med öppna strider mellan arabiska gerillaförband och brittiska trupper som tar hjälp av judiska bosättare. Motståndet krossas år 1939 och araberna är avväpnade. När britterna drar sig tillbaka från Palestina publicerar de 1939 en vitbokdär de försäkrar att målet är att inom tio år upprätta en självständig palestinsk stat i vilken araber och judar delar lika på styrelsen.

Men andra världskriget bryter ut med sitt industrialiserade folkmord på judar och förändrar förhållanden till arabernas nackdel.

Sionisterna kräver egen judisk stat

Sionisterna tar upp kampen mot vitbrevet. År 1942 kräver de i Baltimor-programmet en judisk stat och en judisk armé samt obegränsad judisk invandring. De organiserar illegal större judisk invandring och militärt försvar av bosättningarna, helt utanför myndigheternas kontroll. Sionisternas officiella militära organisation Haganah växer i styrka och de hemliga terrororganisationerna Irgyn Zva Lumi och Sternligen aktiverar sig med politiska mord och attacker mot britternas installationer

Den 22 maj 1945 begär sionisterna av britterna att en judisk stat skall upprättas i Palestina. År 1947 tar FN över mandatet och världens två stormakter blir överens om att mandatet delas i en judisk och en arabisk stat, som antas den 29 november 1947. (Dock med förbehåll att det inte skulle skada ursprungsbefolkningens intressen). Men planen förverkligades aldrig. Staten Israel föredrog att militärt erövra så stort område som möjligt (Västbanken, östra Jerusalem, Gaza, senare Syriens Golanhöjder och tidigare den egyptiska Sinaihalvön) och fördriva den palestinska befolkningen. Delningsplanen var rättsvidrig och uppgjord till judarnas fördel. Den arabiska delen utgör 43% av Palestinas yta, medan araberna utgör 70% av hela befolkningen.

Den 30 november 1947 utlyser Högsta Arabiska Rådet generalstrejk i hela Palestina och förklarar att FN-beslutet uppfattas som en krigsförklaring. Den 12 december beslutas att upprätta en frivilligstyrka, Den Arabiska Befrielsearmén.

Sionisterna intensifierar terroristattacker och den militära rörelsen Haganah attackerar redan år 1946 arabiska styrkor, byar och civila drabbas hårt. Palestinierna fördrivs från sina hem, först blev isolerade gårdar, sedan byar och slutligen hela städer evakuerade.

Den 14 maj 1948 lämnade Storbritannien Palestina och samma dag utropar sionisterna staten Israel. De omgivande arabstaterna kommer till palestiniernas hjälp, men inget militärt avgörande nås.

FN skapar vapenvila, Medlaren Folke Bernadotte avger en kritisk rapport till FN och mördas dagen efter av medlemmar av Sternligan.

I början av 1949 ingick Israel vapenstillestånd men fred har aldrig slutits och gränserna aldrig definierats. Formellt gäller fortfarande de gränser som anges i FN: delningsplan från 29 november 1947.

Elfte maj 1949 blir staten Israel medlem i FN genom resolution nr 273.

Info hämtad från Henrik Lindes text 1991 om Palestinas historia. Den är i tre delar och publiceras nu i bloggen lindelof.nu 2019. Av Henrik Linde• 2019-03-08 •  LÄNK 1LÄNK 2LÄNK 3