1969 genomförde en grupp militärer ledda av en ung överste Gaddafi en oblodig militärkupp och övertog makten i Libyen.Regimen fick huvudsakligt stöd av av ett litet antal stammar från de tre olika regioner som sedan gammalt finns i Libyen.
Ledare för militära regimer behöver inrätta en civil fasad. Gaddafi ansåg, liksom andra ledare i Nordafrika och Mellanöstern, att representativ demokrati inte var lämplig. Han förkastade också tanken på ett enda styrande parti och inrättade Folkkongresser och Revolutionära kommittéer. Folkkongresserna skulle ta ansvar för offentlig förvaltning och säkerställa folkligt deltagande. Medlemmarna skulle sköta de huvudsakligen administrativa ansvarsområdena för de aktuella organen. Väljarna kunde dock i praktiken endast avgöra vem bland kandidaterna de ville välja. Revolutionära kommittéer skulle hålla revolutionens flamma levande och dess legitimitet överträffade alla andra. Militären marginaliserades. Gaddafi själv var den främste. Positionen gjorde det möjligt för honom att agera friare mellan systemets olika delar. Systemet uppmuntrade till politisk och ideologisk enighet och tillät inte röster för avvikande åsikter utom i triviala frågor.
Idén om direkt folkligt deltagande i den offentliga förvaltningen kan ha haft lokalt ursprung i Libyen från beduinstammarnas typ av folkregering, där varje vuxen man kan ha sitt att säga. Gaddafi härstammade från beduinerna.
Den libyska masstaten blev permanent därför att dess mål var oklara och inte hade en konstitutionell regering som slutmål. Det blev ett spel för vanligt folk och en oklar elit agerade bakom kulisserna.
Det verkar ha fungerat ganska bra för många libyer stor del av tiden. Befolkningen växte från 1,8 miljoner till 6,5 miljoner idag. Hälsovårdsstandarden var hög liksom skolgång för flickor och pojkar Läskunnighet låg på 88%. Det förekom sociala och yrkesmässiga kampanjer för kvinnor. Den årliga inkomsten per capita i US dollar var 12 000, den högsta i Afrika. Men för Väst var dessa framsteg fullständigt irrelevanta.
Så tidigt som 1987 experimenterade Gaddafi med liberalisera systemet, tillåta privat handel, tygla de Revolutionära Kommittéerna och reducera deras makt. Många andra åtgärder genomfördes såsom att befria hundratals politiska fångar, möta oppositionsledare för att utforska ev försoning mm, erkänna att allvarliga misstag begåtts och att Libyen saknade rättsstatsprincipen. Dessa reformer innebar en övergång mot en konstitutionell regering.
De mest anmärkningsvärda elementen var Gaddafis förslag om kodifiering av medborgerliga rättigheter och straffbara brott, som var avsedd leda till slut på godtyckliga arresteringar. Men denna utvecklingslinje bröts när internationella sanktioner infördes. Dessa sanktioner förstärkte regimens konservativa del och uteslöt riskabla reformer i mer än ett decennium. Det var först 2003-2004 som sanktionerna lyftes och det innebar att en ny reformeringsström, ledd av Gaddaffis son Saif al-Islam, framträdde inom regimen.
Källa
Hugh Roberts the Edward Keller Professor of North African and Middle Eastern history at Tufts University. His most recent books are The Battlefield: Algeria 1988-2002 and Berber Government: The Kabyle Polity in Pre-Colonial Algeria.
Fortsätt: Folkrättsbrott