Kongo

Kongo Brazzaville – historia

Regionen kring Kongofloden i Centrala Afrika var bebodd redan tusen år f Kr. Tidigt organiserades riken som fungerade med ett feodalt system Dessa stora riken hade huvudstäder, men inga markerade territorialgränser. Kongo huvudstad var Mbanza Kongo som sedan blev San Salvador i nuvarande norra Angola. Tekes huvudstad var Mbe strax norr om nuvarande Brazzaville. Mboshi hade inte någon bestämd huvudstad. Namnen på de olika folkgrupperna – t ex kongo, teke, mboshi, likuala och kuba – betecknar fortfarande olika etniska grupper med särskilda språk och kulturer. Namnen har också en nationalistisk klang. Dessa folk bodde i det land som i dag är Kongo Brazzavile, Kongo Kinshasa, Angola, Cabinda, Gabon och Centralafrkanska republiken. I och med att de nuvarande staterna inte alls motsvarar de gamla riken, finns grund för politiska, kulturella och etniska spänningar. Inom Kongo finns också enklaver med pygméer, som är urbefolkningen.

Även om man inte kan tala om egentlig tribalism så har dagens kongolesiska politiker i huvudsak stöd av det folk de tillhör. De viktigaste afrikanska språken i Kongo härrör från de ursprungliga rikena. Kikongo talas i de södra delarna, oftast i varianten kilari (larri), Kiteke talas i huvudsak i centrala Kongo och mboshi i norr. Dessutom finns lingala, som härrör från likouala, och som spridits utefter floden och i de större städerna. Lingala har också varit administrativt språk för kolonialmakterna. Samtliga dessa språk är besläktade bantuspråk. I dag används franska som officiellt språk vid sidan av bantuspråk.
Upptäckterna

1496 seglade den portugisiska sjöfararen Diego Cao 120 km uppför Kongofloden till nuvarande Matadi. Av Nzadi, flod på kikongo, blev det Zaire på portugisiska. Varu- och slavhandel ledde till att kusterna och de segelbara flodmynningarna utforskades under 1700- och 1800-talen. 1874-1877 tog sig H M Stanely på 999 dagar tvärs över Afrika och nedför Kongofloden. Därmed blev Afrikas inre känt i Europa och Amerika. Stora rikedomar – elfenben, ädelträ, kautschuk, koppar mm – gjorde det intressant att exploatera landet. Detta skedde genom privata kompanier och stater som gjorde anspråk på äganderätt till de afrikanska staternas territorier. 1884-85 hölls en konferens i Berlin, utan afrikanska deltagare, som fastställde de koloniala gränser som övertagits av dagens självständiga stater och som skär tvärs genom ursprungliga nationella områden och kulturer.
Slavhandel

Under århundraden tog araber och andra folk slavar i Afrika. När behovet av arbetskraft blev stort i de amerikanska kolonierna sattes denna handel i system. Slavrövare arbetade från kusten inåt landet och köpte upp slavar som andra tagit till fånga. I bl a den brasilianska och karibiska afrokulturen finns spår av Kongo i t ex ord som samba, rumba, sanga osv.
Franska Kongo

1875-1882 kom den italienska upptäcktsresanden Savorgnan de Brazza norrifrån utefter Ogowe-floden och upprättade en station vid nuvarande Brazzaville. Då han var i fransk tjänst gjorde Frankrike koloniala anspråk på landet norr och väster om Kongofloden. Området blev en del av Franska Ekvatorialafrika. Än idag är landets valuta, CFA (Caisse Francaise Africaine), densamma i alla de tidigare franska kolonierna och fast knuten till den franska francen. Språk och förbindelser knyter fortfarande Kongo nära till Frankrike, som behållit stora ekonomiska intressen, men som också ger en stabilitet åt landet. Nästa avsnitt

Från häftet ”Förtvivlan och framtidstro, Kongorepublikerna under 90-talet.”